Nu vet väl alla att duvor har en tendens att söka sig till ställen där man helst inte vill att de ska vara.. De dras gärna dit det finns människor för där kan de lätt få tag i något ätbart.. Jag kan tycka att de är fina att se på, lite småmysiga sådär att prata med och sällskapliga när de tror de ska få något gott att äta.

Problemet är när de kommer alldeles för nära...som nu när de försöker bosätta sig på min balkong. Häromdagen satt det två duvor här utanför, en på balkongräcket och en i blomkrukan där jag satt vallmofrön. Duvan i krukan stod och såg lite fundersam ut...precis som hon funderade på om storleken var rätt...eller kanske formen? Vad vet jag. Duvan på räcket däremot såg lite otålig ut...som om han ville skynda på lite.. Jag tyckte först det var lite gulligt, jag gillar ju fåglar, men insåg snabbt att jag inte har någon större lust att dela min balkong med en duvfamilj så jag viftade lite snabbt med armarna och de flög såklart iväg. En stund. Efter ett tag var de tillbaka och såg ut som om de hade bestämt sig..

 

Jag ställde då ut katten. Den svarta gipskatten som ser lite vaksamt bestämd ut och jag tänkte då att den skulle skrämma bort duvorna.