Det måste vara åldern...här sitter jag och klockan är tjugo i sju. Har varit vaken sedan fem över fem då kisse, sin vana trogen, kom in och väckte en trött matte. Han har inte fattat att det är vintertid igen och att man faktiskt får sova en timme längre på morgonen...
Min kropp har heller inte fattat det...
Inte kunde jag somna om heller. Klev upp och drack min första kopp kaffe klockan sex. I skrivandes stund har jag hunnit med både mackor, två koppar kaffe samt betalat räkningar.

Ur led är tiden.

Kisses husse ligger på sjukhuset med benet i gips och vi längtar oerhört mycket efter att han ska komma hem. Det är trist att äta middag ensam...även om kisse håller mig sällskap vid bordet...alla måltider...så blänger han mest undrande på mig precis som om han funderar över var jag gömt undan hans bästa människa.

Nä, nu ska jag ta mig en till kopp kaffe innan jag promenerar iväg med dagens tidning till min bästa vän. Sen blir det umgänge med de mina som äntligen kommit tillbaka hem från fjärran land efter en strapatsrik resa...

Ha´re gott